Britta reser

2011-05-10T13:36:00.000-07:00

Vernissage
söndag 15 maj 2011
kl 15
Britta Kleberg
HEMMA och BORTA
TEXTIL och TECKNINGAR
Utställningen pågår t.o.m 12 juni. öppet dagtid
VÄLKOMNA!

BRODERIER FRÅN INDIEN
Bildvisning om broderiverksamhet med flickor och kvinnor i by i Rajasthan
på vernissagedagen kl 16.30
Frivillig entré 50 kr som stöd till verksamheten

Galleri FRIDHEM Stjärnsund

Broderande med indiska flickor och kvinnor

2011-02-09T07:49:00.000-08:00

Tillsammans med Elsa Agelii har jag varit 7 veckor i Jaisalmer i västra Indien i sagostaten Rajastan. Staden med smala oregelbundna gränder kallar jag för ett indiskt Visby och har 60 000 invånare.
För 5 år sedan fick Elsa kontakt med en socialarbetare som just startat broderiverksamhet i en by 2 km utanför stan. Med tanke på den mättnad marknaden har av snabbt broderade kuddfodral som det var tänkt att kvinnorna skulle göra fick hon idén att i broderi beskriva kvinnors arbete med vatten. Socialarbetaren tände på idén och så föddes gemensamt de små dockorna av kvinnor som bär vatten eller ved. Elsa reste tillbaka en 2 mån period följande år och satte igång arbetet med att brodera vattenbärerskor, vi kallar dem mahilas (=kvinnor). Sedan har vi bit för bit utvecklat samarbetet med målet att kvinnorna med hjälp av vår indiska samarbetspartner tillika tolk, Kulvinder, skall kunna producera broderier självständigt. Kvinnorna broderar fortfarande kvinnodockor som vi säljer i Sverige. De får 250 rupie för varje vilket är en dagslön och mer än indisk minimilön. Tillsammans med socialarbetaren broderar de under året när vi ger dem en beställning. Nu vill vi och framförallt de 38 kvinnorna att försäljningen ska öka så att de kan få en mer regelbunden inkomst. Det första lilla målet är att de ska få sålt 2 broderier var/månad. Vi letar därför efter någon som tycker det vore kul att sälja i Sverige.
I januari tog vi kontakt med Barfota-colleget Tilonia som har en konsthantverksaffär och utbildar vuxna som inte fått lära sej läsa och skriva, i olika nyttigheter som att bygga solfångare, solcellslampor och olika hantverk. Kanske kan "våra" kvinnors alster säljas i deras affär. Ett samarbete är på gång.

På Elsas tredje resa följde jag, Britta Kleberg med. Tre års erfarenhet från liknande projekt i Zimbabwe var mycket användbart.
– Du kan väl starta en broderiskola med flickorna, sa Elsa när vi stod ute i byn Bilon ki Basti. Så det gjorde jag. Med 15 flickor på söndagarna när de är lediga från skolan. Sen gör de färdigt på småstunder mellan skol- och hushållsuppgifter under veckan. Undervisningen går till så att jag ger dem teckningsuppgifter om vad som händer på en resa, vilka leker de leker eller ber dem teckna en bild som handlar om sjukdom. Det är ju så bildmässigt att teckna plåster och gips. Först får de papper och kolkrita, försvinner ut i byn en halvtimme och tecknar på ett upp o nervänt tvättfat t.ex. När de kommer tillbaka tejpas bilderna upp och alla får kommentarer som gör att de lär sej läsa av bilder.

De får papper och kolkritor och försvinner ut i byn en halvtimme. Sen sätter vi upp teckningarna på en hyddörr och pratar om allas med hjälp av socialarbetaren som tolkar. Vi delar ut handvävt tyg av handspunnet garn i sann Gandhi-anda. De får en näve garndockor i många färger av fint lokalt inhandlat broderigarn och broderar bilderna i en mer utvecklad eller mer koncentrerad form än teckningen.

Denna gången frågade jag några vad de tycker om broderandet. Vi var på en marknadsgata med andras broderier till salu och flickorna konstaterade att deras är bättre.
- Varför gick ni med i broderiskolan?
- Det verkade vara en kul grej men nu förstår vi att det är allvar.
- Är det inte kul längre då?
- Joo. Det är så kul när du ger oss en uppgift och man måste se på människor och saker hur det ser ut. När den kalla årstiden kommer längtar vi tills du kommer och broderar med oss.
- Har ni lärt er något om färger under dessa tre vinterbesök?
- I början visste vi inte vilken färg som passar ihop med vilken, men nu vet vi.

Blir man glad eller......

Se även www.waterindesert.blogspot.com

Bättrat på en tidigare text

2011-02-03T15:53:00.000-08:00

Nya bilder finns på t.ex. En bra arbetsdag. Med å ä och ö i texten dessutom

Broderier om sjukdom

2011-01-21T06:48:00.000-08:00

Detta broderi handlar om leken att med boll rasera en stenhög (förra uppgiften de fick handlade om lekar)

Snart slut för denna gången

2011-01-10T08:50:00.000-08:00

Först gick vi igenomsjukdomsbilderna sedan tog vi gruppfoto och sen, sen filmade vi en bollywoodscen!

Prinsfest

2011-01-10T08:37:00.000-08:00

Kamraterna gick och la sej. Det är 7 grader kanske. Jag gick upp på takterrassen för att ta min vanliga kvällslov och få dagsrapporter av personalen. Hög musik av harmonium och trummor som oftast. Ovanligt att se ett gäng indiska unga vuxna västerländskt klädda av båda könen. Oj ett gäng medelklassungdomar från Delhi, festandes trodde jag. Musikerna riktade mot dem. Förlovningsfest sa någon. Träffade en av tjejerna utanför köket.
- Det e kallt i kväll.
- Nej inte om man dricker och röker hela tiden. Kom och ta en shott om du vill ha. Var kommer du ifrån?
- Sverige, vi gör broderier i en by. Och du?
- Vi är studenter från Delhi. Men jag kommer härifrån, från Nachana Havelii.
Nachana Havelii ägs av brorsbarn till maharajan. Detta var alltså barn av kungasläkt som ville ha en bra fest på jullovet utanför reglementet i palatset. De hade lagt 1500 rupier för musiken redan innan. Sen gav de frikostigt på traditionellt sätt genom att vifta med sedeln runt huvudena på övriga gäster och sedan sprätta iväg sedlarna med stor vana åt musikernas håll. Och musikanterna var så i gasen att de nästa dag inte mindes den spontant hopsatta låten om grönsaker som blir till barbeqeue. Annars var det bollywoodlåtar, sufisånger och rajastanska klassiker som prinsessfästmannen kunde texten till från början till slut. Personalen var superimpade.
Jag satt i köket och snackade och drack lemmon ginger tea. Sen fick jag mej en shott - ett stort glas whisky. Jag dansade till musiken och fick tjejerna att dansa. Det gladde mej. Annars kände jag mej väldigt mkt som en betraktare av ett medeltida fenomen där musikerna av ödmjukhet klappar prinsen på benen. Det betyder respekt och så hälsar även vanliga ungdomar på sina föräldrar.

Några dar senare träffade jag prinsen på hans egen restaurang och han var riktigt nöjd med festen, bjöd mej att komma på te eller lunch för att befästa denna gemensamma festkväll. Få se om jag hinner.

Nya flickbroderier

2011-01-08T08:30:00.000-08:00

Som tredje uppgift fick de teckna sina lekar, drakflygande och hoppa hopprep.
Som sista uppgift har de broderat om sjukdomar. Det blev mycket sjukhus och superfina. Kommer strax paa bloggen.

Retreatplats vid sjön

2011-01-01T07:32:00.001-08:00

Vid stadens vattenreservoar finns sen gammalt olika församlingars "kursgårdar", små tempel och fina trappor att sitta på.Numera har en familj som bott dar i 400 år öppnat restaurang och där ar vi nästan ensamma pa eftermiddagarna efter jobbet.

Vi ar numera 4 kvinns. Joanna fraan Tossene och Frida som filmar och ska gora dokumentärfilm om broderiverksamheten.

GOTT NYTT AAR

2011-01-01T07:13:00.000-08:00

Den nuvarande maharajans slott.

Det ar vinter i oknen, ingen vaerme innomhus. Daa far man satta paa sej lamaullsmossan och nykopt kofta i finfin kashmirull. Men garnet glanser konstigt. Ar nog pure acrylic fran Kashmir.
Annu varre lar det vara i Delhi dar det ar dimmigt ocksaa.

Morgon på Artist hotell

2010-12-21T23:59:00.001-08:00

Vi behöver ständigt små garnnystan att dela ut. Har sitter Monja, den föräldrarlösa pojken som bor pa hotellet, med en kompis och vevar garner. Monja bröt benet for tre månader sedan och kan inte gå. Men har ett ofantligt tålamod och gott humör trots det. Kompisen går inte heller i skolan.
Monja får träningsuppgifter av hotellgäster och går bättre för var dag. Joanna, vår kompis, ser till att gör dem.

En tråkig kväll eller längtan efter mitt språk

2010-12-21T23:43:00.000-08:00

I går hade jag varit magsjuk och sov hela dan och sedan hela natten. Då är man inte trött nästa dags kväll. Idag har jag faktiskt jobbat från kl 12 till 17.30. Först med kommitté-kvinnorna som kommer till kontoret och vi utvärderar de andras broderier i kvalitetsgrupper för olika betalning. Elsas jobb egentligen, men hon var hundbiten. Sedan med flickorna ute i byn för en sista kommentar om deras andra broderiuppgift. (ingen matrast emellan) Då dyker det upp en Pugu som säger hon inte fått betalt för sitt första. Någon annan hade lurat i mej att hennes namn var felskrivet och att det var hon Durga som skulle ha pengen. Pugu var alltså inte där på betalningsgången. Pugu är nyinvald därför känner jag inte igen henne. Sen har vi en Rekha som är ny. Men det var 3 Rekha som ville vara med och bara en valdes in. Men vilken? Där sitter en mamma och tjoar att det är hennes Rekha….men just nu litar man inte på någon mamma. Allt forhandlande sker med en stor langsamhet eftersom tolken bra tranat engelska sedan i juni. Bara Kulwinder kan lösa detta och hon va sjuk idag.
Hem till hotellet och vänta på mat som anländer halvtimme efter beställd tid och är då ljummen. Men har under tiden tagit en dusch när jag såg de eldat i stora vattenkokaren på gården. Ren och mätt - vad göra sen? Skura skorna, skriva lite blogg, kul värre. Gick till mejlcafeet tills han stängde. Hem igen och nu smårädd för hundarna. Lyckades för första gången få in BBC-nyheter med enda inlägg om engelsk politiker som skulle försvara hur dåligt man sköter Heathrow, jämfört med Skandinavien som minsann vet att klara av snö. Eller vad säger ni därhemma? Nyhetstorkan är monumental. Har beställt senaste Fokus av tillresande vänner. Längtar efter annan musik än indiska filmschlagers också. Det visste jag ju men hittade inte en MP3 spelare hemma. Tänk en funkig jazzlåt!

HALKA

2010-12-21T23:41:00.000-08:00

Ni ska inte tro att det bara är ni som halkar. I rummet med slipade sandstens- och marmorplattor dit man går med blöta fötter ut från badrummet som är ¾ kvadratmeter stort, genom dörrhålet som är ett halvt huvud för lågt är det också halt. Men det är just ingen skillnad mot lyxhotellets poolkant som också har slipade sandstensplattor. Förmodligen får man plats att torka sej i badrummen där. Men vad spelar det för roll med samma hala golv. Alltså ingen vits att betala 3000 R i stället för 300 R som här. På dessa ytor funkar inte broddar. Tänk på det.

En bra arbetsdag

2010-12-17T06:41:00.001-08:00

I dag var vi i byn 4 timmar, det är länge. Vi skulle ha både gamla gruppen flickor och en ny grupp som smidigt hade fått 28 medlemmar. Kolla redan sydda broderier, dela ut papper att teckna nya motiv på, kommentera dem och dela ut garn till 40 flickor funkar inte på en o samma dag. De gamla kom och vi beslöt att tre flickor på ca 15 år fick vandra vidare till kvinnogruppen. Sen tog vi in 5 nya som sytt kul och var tillräckligt gamla. Många hade fabulerat om sin ålder så Kulwinder frågade istället vilken klass de går i. Det kunde de inte ljuga om. De sjöng fint for oss och vi sjöng Ekorrn satt i granen for dem. De hjälpte också till att veva garn till de större flickorna. Många hade sytt fint men Kulwinder övertygade dem om att de måste koncentrera sej pa vanliga skolarbete istället. Och med det var de nöjda. Hon kan lösa problem hon Kulwinder, bara hon har tid. Hepp.

Elsa visade stor-flickorna sin bok med egna broderier och bilder fran verksamheten hos dem. Småflickorna satt senare i tjocka klasar och titta ivrigt i boken.
Jag visade foton på de stora flickorna och deras broderier från februaribesöket på lilla datorn. De måste ju få se och minnas vad de själva gjort. De syr och sedan tar vi med broderierna för montering och försäljning pa andra sidan klotet.
Det blev en mkt fin dag, en sån man minns.

Undrar just om nagon laser bloggen

2010-12-17T06:40:00.001-08:00

Vännen Badri

2010-12-15T05:50:00.000-08:00

Badri
Hotellets och numera vår vän Badri 61 år tog oss med på tur till Maharajans trädgårdar, några ruinstäder, hans egna vänner, en sjö att pick-nicka vid och till sist till de minst exploaterade dynerna där vi red kamel en timme.
Han hade inte besökt Maharajans trädgårdar på 20år och berättade lyriskt om sin barndoms lyckostunder där. Småkillarna cyklade dit från stan Jaisalmer för att bada och dyka från de små tempeltaken som omger den byggda dammen. De badade också i den stora brunnen med trappor och en tunnel en bit bort. Dessa dyk gjorde honom så modig att han senare blev fallskärmsjägare i försvaret. Han är ju militär so wy not. Numera är det svårt att tänka sej honom hoppa fallskärm.

Kulwinder kommit

2010-12-14T05:06:00.000-08:00

Äntligen kom jobbarkompisen. 15 dar har hon på sej innan pappan behöver henne igen. Och då ska hon hinna reda ut massor av ogjort arbete pa kontoret förutom att jobba med vårt. Chefen "I'm a very important person in this town" har inte gjort särskilt mycket under hennes 2 månaders bortavaro. Dessutom bor hon ihop med chefen och måste fixa hushållet där också.

Turism

2010-12-14T01:22:00.000-08:00

Det är kris i turistindustrin, det är nästan turisttomt på gatorna. De kommer mest i stora grupper, bor på de stora hotellen och fraktas runt i grupp till de större affärerna. Storhotellen har gott om folk men inte de små som bebos av backpackars. De som strövar omkring på egen hand och gynnar småhandlarna. För två år sedan var det precis tvärtom. Då efter bomberna i Bombay kancelerade gruppresorna sina bokningar men småfolket fortsatte resa. Nu har ekonomiska krisen nått ensamresarna. Ändå byggs massor av nya hotell runt vårt på sluttningen utanför stan vid vattentornet. Sex stycken nya på 3 år. Men många lever på indiska turister som betalar flera R1000/natt under Divali, andra festivaler och bröllopsfesterna. Till staden kommer ofta filmteam för att spela in några romantiska scener bland slotten och kamelerna. Häromdagen var ett franskt team här med 6 bussar för en dags skjutning.
Apropå slott såg jag på vanlig fixarpromenad maharajans brorson ta emot kungen av Jodphur vid porten till sitt eget palats/hotell. Ur en flott ny bil steg ett äldre par ut, kvinnan i sidensari, och blev med den största respekt och bugande välkomnade av Vikram med tatueringar på underarmarna och högskoleexamen från England. Vi kallar Vikram för prinsen. Det blir lättast så. Vi har business ihop med honom. Kvinnornas broderier ska snart levereras till hans hotell och hängas upp på rummen samman med en affisch som berättar om verksamheten och att broderiet kan köpas för 630 R samtidigt man betalar för rummet.
Turismen här handlar ju mycket om öknen. Man åker ut till sanddynerna för att rida kamel eller fira ett bröllop. Firar man indiskt bröllop och är besutten har man ett fyrverkeri. Fyrverkerihylsorna låter man ligga kvar på dynerna. Inte bra tyckte min kamelförare.
- Europeiska turister plockar alltid med sej sina sopor men det gör inte indierna.
Det kommer de snart att göra tänker jag eftersom det inte är så länge sedan vi heller inte gjorde det

För övrigt är många palatsliknande hotell mitt i karga stäppen byggda med svarta pengar, säger gammal infödd militär som är hotellets nära vän. Svensk ambassadkvinna menar att stora nyttan med samväldesspelen som avlöpte i oktober och kostade enorma summor rupies är att korruptionens utbredning har kommit till ytan och diskuteras. Någon minister har tvingatts avgå.

På hotellet råder viss kaos eftersom österrikiske ägaren är hemma ett tag. Mycket vi äter glöms att skrivas upp på räkningen och nu är vi trötta på att påpeka det. Personalen har ramlat tillbaka till normala beteenden vid matbeställningar nämligen: När man beställer pommes frites tex tog det 2 timmar i st för ¾ timme som utlovats. Vi undran blev svaret, vi hade ingen olja hemma. Ölen som beställdes i väntan på maten kom inte heller.
- Jag skulle skicka en pojke till marknaden att köpa men hade inga pengar att ge honom, sa en anställd. Hittade inte killen med pengar på ett tag.
Annars är just österrikarens motto med hotellet att lära pojkarna att säga sanningen. Finns det ingen kyckling hemma så ska man säga det. Så att gästen själv kan bestämma om den vill vänta eller beställa ngt annat.

Vet ni att en turist ar en person som per definition alltid har skolpennor, choklad och smapengar i fickan och alltid ar i behov av en taxi, skoputsning och textilaffar.

Hos flickorna och en dag i oknen

2010-12-11T08:35:00.000-08:00

Kan ni se pa www.waterindesert.blogspot.com

Jobbet i byn Bilong ki Basti

2010-12-06T06:11:00.000-08:00

Börja jobba skulle vi. Med flickorna så klart. Vi hade bestämt med chefen att ses kl 10.30 på kontoret. Han var inte där men en nyanställd färdigutbildad socialarbetare Kelasskulle hjalpa oss. Första gången vi ringde chefen låg han o sov andra gången vi hörde av honom fick vi veta att kontorets ene chaufför tagit livet av sej och han är naturligtvis släkt med chefen så chefen måste fara till hemtrakterna där han just kommit från. Men med Kelas for vi till byn och startade en ny bilduppgift med flickorna. Flickgruppen på 18 st. Men ryktet om vår ankomst spred sej snabbt och efter en stunds hårda krav från mammor och mostrar med skarpa röster hade vi 38 flickor. Pojkar och män som la sej i bads otaliga gånger att avlägsna sej. Jag får alltså starta en nybörjargrupp också. Men Kelas stod rak och lugn i stormen och manövrerade kaoset och fattade galant mina instruktioner och tankar som han översatte till flickorna

Jaisalmer

2010-12-06T06:03:00.000-08:00

Tillbaka i Jaisalmer efter 9 månader. Jag lämnade fina snidade tavelramar som broderier skulle monteras in i och levereras till fina hotellet i juli. Det är fortfarande inte gjort av vår medhjälpare. Varför undrar vi? Något svar kan vi inte få heller eftersom hon är hemma i Punjab och tar hand om sin sjuka pappa och inte har en mobiltelefon där. När jag for i februari tog hon hand om sin sjuka svärmor och kunde inte höra mina instruktioner. De står på ett papper i plåtlådan där hela vår verksamhet förvaras. Kanske kan hon inte läsa och förstå dem. Ramarna ligger helt orörda. Förmodligen ska vi vara glada över att hon i mellantiden lyckats skicka 80 färdigmonterade vattenbärerskor till Sverige. Vi ska försöka hitta en ny kvinna som både kan tala engelska och förstå något om kooperativ och microlån och kan vara tolk och mellanhand. Under tiden får vi väl åka till Punjab och prata med vår medhjälpare. Annars känns det ganska mycket som ett dårhus på hotellet. Vilken dokusåpa det kunde bli. Minsta föräldralösa pojken som bor på hotellet fick 500 R av min resekamrat i februari. De var menade åt skola. Men han köpte rollerblades för dem, hade jättekul ett tag på de knaggliga gatorna innan han bröt benet. Och det så svårt att han opererats 2 ggr och fortfarande inte kan gå.
Två killar har gift sej sedan sist. Den ene 23 blev hemlurad från semestertripp i Goa med holländska flickvännen till en “sjuk” släkting. När han kom hem var hela bröllopet riggat för honom. Flickan kände han sedan tidigare men visste inte att det var henne de valt åt honom. Hon bor fortfarande hemma i sin by och han jobbar här på hotellet. Men han är nöjd och glad och säger att han berättat för frun om sin holländska flickvän och att det är okey för henne. När han är ledig åker han antingen till frun eller till sin egen by.
¬ Skulle hon kunna ha en pojkvän också? frågade jag.
- Javisst, svarade han självklart och avspänt.
En annan av pojkarna skulle ha gift sej men har vägrat. Han har t.o.m. hotat ta livet av sej sa nagon. Brodern sager dock att det var flickans familj som inte gick med pa arrangemanget.
Det skulle ha skett som ett dubbelbröllop samtidigt med systern. Nu gifter sej systern här på hotellet på söndag och vi är inbjudna. En annan av pojkarna som är gift har en relation med en äldre österrikiska som hjälper till att ta hand om hans 3 barn. Hon var deppig hemma och bor här i långa perioder nu, behändigt med pensionen. Frun bor i huset bredvid hotellet och verkar tycka det är bra att få hjälp med barnen. Alla verkar nöjda.
Moralen ser olika ut på olika ställen och samhällsklasser här i världen. Killarna hör sannerligen inte till samhällets övre skikt.

Staden har ovanligt lite turister vilket innebär att handlarna förväntar sej mycket shopping av oss. Och vi är dåliga konsumenterElsa och jag. Tvättmedel, lina och några skurtrasor att stoppa vattenflödet som rinner bort från golvbrunnen med, gör inga stora pengar. Endast taxichaufförer, internetcafékillar och restaurangägare tjänar något på oss. Flera nya hotell i sagoslottsstil har vuxit upp. På samma obetänkta sätt som man dödar flickbarn och flickfoster och sedan blir förvånad över att pojkarna inte har några flickor att gifta sej med. Turismen har minskat under flera år namligen.

Det låter som elände allt ihop kanske. Men att vara här är fullt av värme, tålamod och ett sanslöst frejdigt entrepenörskap som skulle göra Maud Olofsson grön av avund.

Indien igen

2010-12-06T05:42:00.000-08:00

Indira med Mahatma

India Gate

Ett par dar i Delhi i stadsdelen Pahar Ganj. Dar ville myndigheterna bredda en gata til ett visst matt. Husen som stack utanfor det mattet skalades helt enkelt av en bit.

Zimbabwiska kamrater har plåtat i sin vardag

2010-09-15T15:25:00.000-07:00

På 1990-talet arbetade jag som designkonsulent i Harares förorter. Jag for runt runt till 15 konsthantverksgrupper och pratade om design och marknadsföring. År 2009 for jag tillbaka till Zimbabwe för se hur alla kompisar har det. Kompisarna är tidigare arbetskamrater i konsthantverksgruooerna och Moses, Roslyn och Anxious som jag känner på andra sätt. De fick varsin engångskamera att använda under en vecka och uppmaningen:
– Plåta det som gör dej glad och det som gör dej ledsen.
Zimbabwe har haft flera dåliga år på 2000-talet, ingen mat 2008 och terror i samband med politiska val. Alla berättelser började på samma sätt.
– Britta, last year we had nooothing to eat! sa alla med gott humör som om det var evigheter sedan och fick det att låta som en skröna.
– Bladen på de här träden brukade vi koka, sa en
– Här överlevde vi på mango, sa en annan i förorten med mangoträd.
I många familjer var det kvinnorna som fixade överlevandet dessa år genom att jobba som hembiträden i grannländerna. Eller sälja hemsydda kläder.

På bokmässan ska jag visa ett bildspel med fler bilder om detta projekt. Emmaus monter D07:19. Kl 14.00 den 23 sept och kl 11.00 den 25.9

Fotografen var irriterad på att kvinnorna måste fixa det mesta på en begravning

Elisabeth gillar sin gamla mamma som är 90 år och gärna dansar. Här på besök i Elisabeths pool.

Roslyn säljer småsaker på en fleemarket och är så glad i detta arbete med kollegor fast hon knappt tjänar några pengar på det

Kursavslutning

2010-07-25T06:09:00.000-07:00

Samma kväll som Spanien vann fotbollen hängde vi upp nästan alla tyger vi gjort - i trädgården och på det lilla torget. Vi hörde de traditionella tjuten när bollen nästan går in. Men när enda målet gick in satt vi på puben där vi trodde det skulle vara fullt ös. Två andra gäster var där, resten satt hemma hos varandra eller hos Paco nere i dalen. En timme efter slutet började tutande bilar köra omkring i de pyttiga gränderna.

Moderna Spanien

2010-07-17T08:04:00.000-07:00

Annat var det förr, för 28 år sedan när jag var där sist. Nu är bussarna nya, går från väl utmärkta hållplatser och har säkerhetsbälten. Det sopsorteras på gågatan och flygplatsen t.o.m. i byarna finns samma slags stora burkar för olika avfall som hemma i Sverige. I byarna går inga svartklädda gummor med åsnor i gränderna, där klämmer man in stadsjeepar på minsta plätt med 1 cm marginal till vägg eller stup. Livsmedelshallarna är stora och fräscha utan isvalkar i frysdiskarna och med 15 sorters hushållspapper att välja på. Folk går klädda i svart, grå och beige trikå precis som hemma. Fast med lite mer mönster på dem och väldigt många fler höga klackar till dem. Handikappramperna är betydligt vanligare här än hemma.
Men på några punkter är det fortfarande omodernt: elledningarna som dras mellan husen bildar tjocka buntar och nystan. Man får finna sej i att en sådan bunt korsar ens balkongdörrar. Sist men inte minst det vansinnigt omoderna: man kan på bussen betala med kontanter!

Textilkurs i Andalusien

2010-07-10T08:06:00.000-07:00

Så är jag på vift igen! Svettas nu i en pittoresk bergsby Cutar en bit från Malaga. 8 energiska kursdeltagare gör Shibori, stämpeltrycker och gör mjölreservagebilder i gränderna under min ledning. Vi lagar mat tillsammans i ett enkelt kök och idag blev det väldigt medelhavskt; grillade sardiner, getostsallad och marockansk ratatoille.
Mönster, mönster och mera mönster. Igår Alhambra där kaklen går i turkos, grönt och terra, rätt enkla i färg men superkomplcerade i form och mycket intressantare än de som florerar på utsidan av folks nyreparerade småhus. Det råder en badrumstrend sägs det. Alla vill ha kakael på sina hus fast det inte följer traditionerna. Inte med ett litet antal formelement som kan ses i Alhambra utan med tillkrånglade mönster gjorda med senaste keramiska teknik

I byn Bilong ki Basti

2010-02-25T02:54:00.000-08:00

Nu börjar det ta slut. 3 snart veckor förflutit. Två bilduppgifter hanns med för flickorna, en som heter Vad händer i köket, hur lagas maten. Den andra frågade jag dem om de ville berätta om sina drömmar för framtiden. Men det ville de inte, så jag frågade vad de ville göra för bilder och fick svare; djuren. Nu håller de på att färdigställa den uppgiften. En flicka valde dock att göra en bild på en domstol och en gjorde skolmiljö. Under dessa diskussioner berättade de att de faktiskt inte vill fortsätta skolan efter de 8 åren. Endast 2 vill det, systrar, smarta typer. Den ena pratade i TV förra året när vi gjorde utställning. Men de är för fattiga för att det ska gå. Dessutom är föräldrar rädda för att skicka sina flickor till skolan p.g.a. sexual harrasments.

Kvinnorna har också hunnit med 2 omgångar kvinnobroderier. Den första gjordes slarvigt och utan engagemang. Till den andra hade vi pratat mkt om att göra olika stygn och mönster och se! Det blev en enorm skillnad.

Morgon

2010-02-25T02:45:00.000-08:00

Morronsysslor runt Artist lodge. Jag tvättar lite kläder på takterassen utanför mitt rum där det finns 2 andra rum. Går upp en nivå till på mycket ojämna steg av sten där de smalaste stegen är 20 cm breda. Gör lite yoga där och har fin utsikt över alla andras morgonsysslor. Kateringköket lagar mat i stora grytor på stor lerspis som eldas med sågspån. Familjeföretag ser det ut som. Ser faktiskt en kvinna ibland och barn i 12 årsåldern. Brevid står två små vagnar med tak som maten lastas på för att dras ut i stan till försäljning. Åt andra hållet ser jag turbanklädd man som lyfter tunga lerkruset med vatten. På sin innergård som funkar som vardagsrum. I ena hörnan finns deras sovrum i klassisk lerhusstil. Det är mycket litet och räcker nog precis för att lägga ut sovfiltarna på. För att krukan ska stå stadigt lägger han en kloss vid botten, krukorna är rundade.

Prinsessan

2010-02-15T23:49:00.001-08:00

Osrerikiska Brigitte har fatt en rajastansk klanning av grannfamiljen. Det uppskattades mycket av folk att hon gick omkring i den. Har ater vi middag i gamla stan uppe i fortet.

Kokstradgaardar

2010-02-15T23:40:00.001-08:00

Elsa hade vid sitt forra besok puffat for kokstradgardar i en by socialarbetarna har samarbete med sedan tidigare. Nu skulle vi kolla. Fina staket, goda groensaker saag vi. Lisbeth hade dessutom med sej massor med nya froer som byns larare tackade for.

Flickorna broderar

2010-02-15T23:25:00.000-08:00

Broderi for grannbarnen

2010-02-14T08:52:00.000-08:00

Vi var hembjudna paa middag hos grannen till hotellet. Eller musiker-familjen vars mark hotellet staar paa. Fick grova goda chapati med stark gronsaksrora. Fick hora att stora flickan Sarupki 12 aar ska jobba hemma nu ooch inte gaa i skolan. Lilla flickan Rajsa 10 aar hade fatt stryk av lararen och vill inte gaa dit mer. Nu tanker jag teckna och brodera med dem. Faar se om det gaar hem.

Jobbet

2010-02-11T02:11:00.001-08:00

Ett upp och nervant handfat funkar bra som teckningunderlag nar man inte har ett bord.

Flickorna i byn har fatt sin forsta teckningsuppgift, Mat och kok. De blev inte sarskilt innehallsrika. Baklaxa till naste dag. Daa blev det mycket intressantare bilder.

Jag visar bilder fraan forra aarets arbete och fraan mitt arbete och familj hemma for Kulwinder, socialarbetaren, tolken.

Ankomst

2010-02-11T01:58:00.000-08:00

What a day! Den första dagen i Jaisalmer. Vi anlände med tåg som kom i tid och blev mötta på stationen av Roja från hotellet, som fyllde jeepen med turister. Efter tågresan som var lyxigare och lugnare än vanligt, i 4 pers kupé med väldigt täta fönster, som dock hade börjat med att vi hoppade på tåget i farten, långsam fart. Av en järnvägstjänsteman på turistbyrå hade vi fått veta att tåget skulle avgå försenat vilket alltså inte stämde, hepp.
Inte fanns de rummen vi hade bokat men välkomnandet var överväldigande. Kramar och glada leenden och en vägg på hotellet hade fått permanenta inramninger till mina teckningar jag gjorde förra året. Wow. Snirkliga relieffer av lera, ko-och hästskit med speglar och med en plexiglasskiva för teckningen.
Simkortet jag fått överta funkade inte så jag fick skjuss till socialabetarnas kontor där de inte var (lördag). Chauffören ringde dem hem och chefen kom med sin chaufför i ny bil och hämtade mej. Ett litet planeringsmöte i deras fräscha hus, typ liet radhus, som de hyr av en polis. Blev körd tillbaka.
Paa kvallen blev kamraten hundbiten. Detta hander ofta nufortiden. Hotellet har nu skaffat kappar att laana.

Köra bil

2009-11-17T14:44:00.000-08:00

Annat är det att köra här hemma mot Harare; Upplysta gator så att man ser avfarterna, fil och mittenmarkeringar i gatorna underlättar ju otroligt. Men så sitter man och famlar efter växelspaken igen - på fel sida - lära högertrafik igen. I Harare fanns nu nästan bara gatubelysning utanför presidentpalatset. Och även där det finns var det oftast släckt p.g. av strömavbrott.

PENGAR

2009-11-12T15:08:00.000-08:00

Kommit hem igen. Handlar och får växelpengar tillbaka. I Zimbabwe finns det ingen växel på 1usdollar. Åker man minibuss kostar den en halv dollar och man uppmanas att betala två o två. Har man ingen kompis försöker man hitta nån med växel dvs 5 Rand. I townshippen används rand som betalningsmedel eftersom man handlar grönsakerna, chipsen, tvålen i olika gatustånd och de är oerhört mycket billigare där. Vid gränstrakterna till andra länder används grannlandets valuta. På bussen kan man få 30 st 50miljoners zimdollar tillbaka. De kan bara användas för en ny tur med minibuss. I affärerna får man ett tillgodokvitto på restbeloppet vilket innebär att man måste handla där en gång till. Eller så går man in i affären igen för att tex hitta några bananer eller tomater för passande belopp. Varorna måste dessutom vägas och etiketteras av en särskilt vågnisse. Då får snabbköpskassekön vänta. Det snabbaste och enklaste växelbeloppet är godis och kulspetspennor som finns i stor mängd vid kassorna. Min finaste växel var EN vindruva i plastpåse med etikett. Ingen skrattade åt det.

Utställning

2009-11-11T12:11:00.000-08:00

En halvtimme innan färden till flyget gick jag till The National Gallery för att fråga om vi kan få ställa ut mitt projekts resultat. Inte var direktören ledig på studs. Jag förklarade ärendet för en sekreterare. Väntade och trampade runt. Jo, så blev hon ledig, Mrs Sibanda.
- Ja, det låter verkligen bra. Vi har just svårt att göra utställningar som har anknytning till publiken här, som har med deras egen verklighet att göra. Det har ju detta.
Tidigare, för så där 15 år sedan hade galleriet nära kontakt med kulturhuset i Stockholm. Sida hade något kulturprojekt. De Nordiska länderna har stöttat oss mycket förr.
Hon lät mycket uppskattande över utställningsidén.

Här är jag med ett av mina intervjuoffer på Galleriets gård

Välja bilder

2009-11-11T11:42:00.000-08:00

På återbesöket hos Mrs Lunga vid poolen skulle hon välja ut 5 bilder som passade bäst på temat. Hon hade i stort sett bara plåtat släktingar runt huset och swimmingpoolen. Men vem ligger på avsatsen och svalkar sej? Jo Elisabehts 91-åriga mamma. Och just när vi kommer på besök är hon där. Hon blir så glad av att vi vill fotografera henne i uppsträckt klädsel att hon vill tacka med en dans. Så barnbarnet sätter på kongolesisk kvasakvasa musik och mamma dansar en lång stund. Hon är ofta efterfrågad av kyrkan att komma och dansa.

FEST

2009-11-07T14:08:00.000-08:00

17 kameror har jag delat ut till mest gamla bekanta men också till nya från föreningen Föräldrar till handikappade barn och till en annan Ag.volontärs gamla arbetskamrat. Jag har delat ut kameror genom att leta upp dem hemma eller på jobb. Några som jag lyckats få mobilnummer till kom till kontoret och hämtade. Alla har mobiltelefon. När jag jobbade här fanns det bara fast telefon till någon enstaka. Sedan har jag bestämt möte på stan för att få den plåtade kameran och ta den till fotolabbet, sedan fara hem till “fotograferna” och prata om bilderna. Jag bad dem välja ut 5 intressanta bilder med tanke på uppgiften - Det som gör mej glad- Det som gör mej ledsen. Vissa berättar om arbetskamrater och arbetsplats som betyder mycket, andra om mänskor i sin närhet som med stor värme står för det som gör mej glad, andra berättar om tomma husgrunder, trångboddhet, skräpet på gatan och flera har plåtat vatenkranen/pumpen där de får bra och välsmakande vatten nu efter koleraepedimin. Någon lät sej fotograferas dansande med sin man,
- Med alla problem vi har behöver man dansa! Det är ju precis min egen syn på livet.

Här fnattar jag omkring och blir himla välinformerad om mänskors liv tänkte jag. Men de då? De ingick ju i samma konsthantverksnätverk för 12 år sedan. Jag måste ordna en fest så att de får ses. Så nu är det gjort. Festen måste hållas på eftermiddan så att folk kan fara hem före mörkret. Kl 14-17. Sadza, grillad kyckling, sallad m vitkål, morot och äpple. Att ha äpple i var nytt för någon. Chiedza med tre barn hjälpte till. Barnen jobbar fliteigt under tystnad. Man pratar inte med vuxna utan att bli tilltalad. Kompisen Eva bakade kakor i ugnen kvar från Rhodesiatiden. Charles, pyselmannen innomhus, lagade mat, dukade o möblerade verandan tillsammans m barnen. Trädgårdsmästaren grillade med gamla takbrädor.
Jo det varhäftigt att se folk mötas, tjattra bli glada av återseenden. Nya kontakter skapades också.
Ätandet går fort.
Sen efterfrågades musik och vår radio var dålig. Så Eva bad dem sjunga. De sjöng med starka röster och dansade runt bordet en lång stund.

What can we do

2009-11-04T11:04:00.000-08:00

Idag mötte jag välvårdade kontorsdamen igen.
- Hur mår du?
- Jo, jag mår bra.
- Vad har du gjort idag?
- Jag har varit på begravning.
- Vem då?
- Svågern.
- Var han gammal?
- Nej han tog livet av sej.
- Och du säger att du mår bra?
- Yes, what can we do?!

Så kom vi hem till henne och hon pekade på de tre husgrunderna bakom sitt hus. Där hade de med möda och pengar byggt tre små hyresrum på bakgärden sedan mannen dött, som de blivit tvingade att riva. Stenarna fick inte ens ligga kvar synligt utan måste grävas ner. Hennes barn hade rivit, själv klarade hon det inte. På taket til hennes hus ligger fönsterbågar och dörrar. Under ett uthustak ligger brädor.

Fotoaffäen och kineserna

2009-11-04T10:59:00.001-08:00

Igår hade jag också bestämt möte med Tsitsi för att få två kameror till framkallning. Vi hade bestämt möte vid Agribank. Efter diverse förvirringar, hårda parkeringskrav för min del sågs vi en timme senare i fotoaffären. Där är trångt och kaotiskt en måndag. Då ska helgens evenemang framkallas. Alla bröllop, examina, babywelcommingparties som passerat under helgen och fotograferats av för tillfället anlitade fotografer. Många plåtar med analoga kameror och de står i en kö. De som plåtat digitalt sitter på led framför datorerna. Jag som enda viting och nästan enda kvinna försökte få mina digitala bilder lagda på en CD. En anställd försökte hjälpa mej med det, men hela programvaran är på kinesiska. Så hade jag fått en Cd skiva tillgodo men måste gå till kassan för att köpa 2 till. Då blev det problem för killen som hjälpte mej. Han fick sej en rejäl utskällning av den kinesiska damen för att han gjorde detta jobb just på en måndag. Han förklarade mycket tålmodigt och leende att det var chefen som bett honom.
Nä, kineserna är inte omtyckta. De hälsar inte på oss säger flera, de småpratar inte, de tror tom att vårt skinn är smutsigt sa någon.
Inte fick jag mina brända CD skivor och inte fick jag några filmer framkallade igår. Annat är det i Indien….Där går det blixtsnabbt att få en CDskiva bränd.

I tumultet på fotoaffären viftade Tsitsi med en räkning från hennes housing-cooperativ. De har fått en extra avgift på 350 Rand som jag tror är 70 dollar. Om de inte betalar hälften i november förlorar de sina hus.Hur ska de få ihop 35 dollar när deras egna hyresgäster inte betalar till dem?

Mark, vatten och el

2009-11-02T11:57:00.000-08:00

Idag har jag kört långt på townshipvägar med MASSA gropar. Man kör i 30 högst. Minst 2 mil öst om stan bor 60 000 familjer i Tafara, Mabvuku och Chichanje. Jag fick hjälp av skulptören John att leta efter en gammal gruppdeltagare. Men hon var i SA. Vi åkte ännu en bit och kom till det blåsiga öppna fältet dit man fört alla dem som blivit bostadslösa vid den stora städningsaktionen. Nu finns inte många plasttält kvar som UN bidragit med. De flesta har flyttat hem till byn eller tryckt in sej hos släktingar. Några har byggt riktiga småhus. Nu säljer kommunen mark. Mark som man tagit från en farmare. Vilken ironi. I Chichanje där John bor har man inte haft el sedan december då transformatorstationen blev stulen. Ändå måste de betala den fasta kostnaden på 10 dollar/månad. Allt för att staten eller kommunen ska få in pengar. Vattnet gick ju inte att dricka förra året, koleran, så John skaffade en egen brunn när han sålt skulpturer till USA i januari. Kostade 150 dollar. Nu kan 30 grannfamiljer få vatten där.

Nästa kapsylkonstnär

2009-11-01T14:48:00.000-08:00

Det var två damer som målade på kapsyler då och båda är fortfarande aktiva, men samarbetar inte. Den andra ville jag hälsa på en het eftermiddag. Hon har pool. Tänkte få te vid poolkanten. Efter mycket stök med bussbyten och sedan avsläppta på fel plats kom vi fram till Hatfield långt utanför stan där tomterna är som små farmer. Då var hon inte där. Två dagar senare for jag tillbaks och fick bada länge och väl. Men te vid poolkanten blev det ej. Trots att huset är Hollywood-likt har man oftast inget vatten och el. Så teet lagas på baksidan över öppen eld. Hon vill hemskt gärna plåta. Och när jag berättar att bilderna ska bli en utställning på bokmässan nästa år säger hon,
- Då vill jag komma dit! Min son i London köper en biljett till mej.
Vilket är mycket troligt.

VATTEN

2009-10-31T07:41:00.000-07:00

Hur blir det egentligen när det är vattenbrist i en storstad som det var i Harare förra året? Man måste köpa vatten till allt, eller hålla sej väl med någon som har brunn. På Moses förra jobb finns en brunn. Det kan vara en anledning att behålla jobbet fast man inte får lön. På pojken Tatendas skola fanns inget vatten. Så varje morron fick han ha med sej 5 liter vatten hemifrån som skulle räcka till mat, dryck och toalettbesök. Man fick lära ungarna att helst hålla sej.
I många stadsdelar finns det fortfarande inte vatten. Trots att man betalar till kommun för det. måste man köpa det en gång till av nån privat handlare. Hos kamrat Roslyn var badkaret fullt, i köket stod dunkar och flaskor i alla hörner. Bakom bilen som inte längre funkar står hinkar med lock och ännu större dunkar fyllda med vatten. Men på kommunkontoret hävdar man att vattnet funkar. Kompisen Winnie Matapure, en ensamstående mamma med handikappat barn som jobbar heltid i andra änden av stan hade inget vatten hela förra veckan…

En av Kusona mödrarna

2009-10-31T07:39:00.000-07:00

Winnie Matapure var en broderande mamma för 12 år sedan. Nu har hon ett kontorsjobb på Rupka en hjälporgansiation för hemlösa och anndra. Hon jobbar med counseling för AIDssjuka bl.a. Hon fick också en kamera som hon gärna vill använda. Något hakade upp sej med kameran så hon kom tillbaka och tiden blev kort.
- Men jag hinner ändå. Jag ska hem till byn i helgen och ska ta hela rullen där, sa denna stillsamma välvårdade kontorsdam med stor beslutsamhet.
- Vad ska du plåta?
- Jag ska ta bilder på Nangas som går runt i stugorna och pekar ut folk som häxor. Mot en avsevärd summa; några kor eller getter, lovar han sedan att bota häxorna.
- Är detta ett nytt eller gammalt fenomen?
- Det kunde hända förr, ah, men nu i de dåliga tiderna…….
Så går hon hem för att laga mat till begravningsceremonin som ska hålas för en farbror i helgen.
- Vad gör männen då?
- Ah, säger hon med den där speciella sucken utan att höja rösten, they stay seated, drinking beer. While women do all dirty work!
Det ska bli spännande att se hennes bilder. Hoppas bara inte hon fara illa av att plåta.

KVINNOSTYRKA

2009-10-31T07:37:00.000-07:00

Det verkar som kvinnorna har format sina gemensamma krafter under dessa usla år av hunger. Just nu mötte jag en kvinna som for till Botswana för shopping.
- Vad sålde du då?
- Avocados.
- Var tog du dem ifrån?
- Här från Harare. Tre säckar med omogna avocados fick jag med mej på busstaken. Men det var förbjudet att ta dem över gränsen så man fick betala nån en summa. Sen måste man hyra en pojke som har en kärra. Det gav mycket bra pengar, i pulas. Tillbaka köpte jag majsmjöl, ris, mjöl och spagetti.
Även hon är en f.d. syende mamma, altså mamma till et handikappat barn. Det fanns ju heller inga mediciner i landet så kvinnor gick ihop om att skicka en till Sydafrika med varor att sälja och köpa mediciner till allas barn med sej hem. Men själv förlorade hon sin dotter i lunginflammation.
Överallt hör vi dessa historier om kvinnor som hjälp varandra med handel över gränserna. Och de ser som nyfrästa ut.
- We managed! och strålar

Morronrockskvinnorna

2009-10-27T14:55:00.000-07:00

Jag ville ju så gärna träffa Tsitsi och Norleen, de två damerna som färgade tyger på en fotbollsplan, sydde morronrockar och skickade till enskilda kunder i Sverige. Ända tills postsystemet pajade. De hade också lyckats spara ihop till varsin insats i ett housing cooperativ. Men jag hade varken efternamn eller adress till Norleen. Jag visste ju var huset låg men trodde inte jag skulle känna igen mej pga massa nybygggen. Det är ingenting nybyggt på 12 år. Med Chiedzas goda hjälp hade vi hittat rätt buss och kommit fram till att de bor i Dzivarezekva, phase 3. Vandrade en allé fram och skulle svänga in i området.
- Nä, vi tar nästa gata in.
Där stod hon med en liten unge på armen. Är det Guds vilja eller…
Ungen är inte hennes, utan sonen Desires´. Han hade inte klarat skolexamen på första försöket och hade inte pengar till en ny. Nu är han i SA med frun och ett nytt barn. Detta barn hade de lämnat som 5 månaders, nu 18 mån.
Norleen har två rum, toalett och badrum. I det ena rummet har hon en hyresgäst för 40 dollar/mån. I det andra rummet bor hon med lilla barnet och Fortunate 19 år, som är dotter till hennes man som försvann. Nu låter ju detta bedrövligt. Men det vilar ingen som helst bedrövelsens skimmer över dem. Man berättar om besvärligheterna med ett skratt som inte är glättigt.
Vi får te först, sedan sadza med grönsaker sittandes i soffgruppen som bara får plats till hälften. De andra fåtöljerna är uppallade under taket. Sover gör man på golvet mellan sofforna. Nån stor textil produktion har hon inte längre men syr kläder ibland. Och förståss säger hon som alla andra:
- But last year Britta, med en slags typisk utdragen återhållen suck, last year was hard. Ny suck. There was nooothing to eat, fortfarande utan att höja rösten. People were eating mangoes, coocking them, sometimes with peenutbutter, no sadza.
Sedan vandrar vi vidare till Tsitsi i andra änden av Dziva phase 3. Jag hinner få ett giftermålsanbud och två försäljare som vill bli plåtade och blir det.
- Nu kommer folk tro att jag blir rik för att jag går här med en viting, sa Norleen.

Tsitsis hus är lika litet. Hon har inte heller kunnat bygga ut med fem rum till som planen tillåter. Hon hade däremot några småstugor på tomten som hon fick in pengar på att hyra ut. De revs av regeringen i den stora städningen 2005. I ett hörn ligger några cementklumpar. När stugorna var rivna fick de trycka ihop sej allesammans i de två små rummen.
Tsitsi ser mer sliten ut. Hon har fått ett femte barn sen sist.
- Jag behövde en pojke till, säger hon strålande.
Hon bor med lilla pojken, vuxen dotter och hennes barn i det lilla rummet. Det andra rummet och badrummet är uthyrt. Alltså har de inget badrum.
Båda blev jätteglada av att se mej, kul, och fick varsin kamera.

Senare fick jag höra att den stora städningsaktionen som var menad att skrämma bort röstande från staden fick motsatt verkan. Folk åkte hem när deras hus rivits (av dem själva, bevakade av militärer) men berättade då för släktingarna på landet om regimens påhitt. Så det som ofta sägs, att landsbygdsbefolkningen stöder Mugabe stämmer inte.

MOSES familjen

2009-10-26T10:14:00.000-07:00

De bor i en förort till Harare, alltså inte i en township (high density areas). Bostaden är två pytterum med toalett och diskplats inne. För det betalar de 250 Usdollar/månad. Hyrestanten höjer deras hyra hela tiden. Igår när jag hälsade på hade hon bett att få se mej. Så jag fick sitta hos hennes familj och kallprata. Undrar vad hon ville kolla? Om jag verkade rik tillräckligt för att kunna stötta ännu en hyreshöjning? Landlorden är en sjukpensionerad kanslist från Mugabes kontor.
Förr hade Moses tjänstebostad i det området och därför går pojken i bra skola där. Nu när han kan åka genom stan själv kan de flytta. Samma bostad i townshippen kostar kanske 100.
Jeanette, dottern vill bli affärjurist, sonen Tatenda är mest intresserad av cricket än så länge. När jag kom hit visade det sej att Jaenette inte gått i skolan på några månader eftersom avgifterna höjs hela tiden. Så gav jag 500 SEK från mamma och pappa och så fick hon börja igen. Fast då var terminen nästan slut. Så nu sitter hon ensam med privatlärare på skolan och tycker det är tråkigt utan kamraterna omkring sej.

Ungarna ville gå på bad med mej, och deras närmaste heter Waterworld med 2 långa vattenrutschkanor. Den har nyss öppnat efter att ha varit stängd i 3 år. Igår fick man inte bada i stora bassängen. Den skulle användas till dop. En hel församling sjöng ett par timmar mellan bombastiska tal av pastorn och sen gick en efter en ner i bassängen.

Utflyktsdagen

2009-10-25T08:24:00.000-07:00

Skulle vi på utflyckt till en by utanför Chegutu. Med oss hade Mr Masula chefen för Africa Books Development. Som bygger upp skolbibliotek på landsbygden. Det var han, koordinatören Ntando, ekonomen Maria, praktikanten Karin och jag i en rejäl truck. Vi körde bekanta vägar västerut. Röd jord. Goda jordbruksmarker. Vissa ligger öde. Många växthus är förfallna. I ett helt fanns smaskiga tomater. Tre stora farmer ägs av minister. Och där borta bor Tongogara som försöker stämma Mugabe för att ha mördat hans far vid självständighetskampen. Tre poliskontroller. En ville bara kolla inne i bilen, en ville ha vägskatt, en sa vi kört för fort och ville ha bötespeng men skippade den när vi krävde kvitto.
I stan hämtade vi upp en Mrs som var volontär kontaktperson, i grå dräkt, promenadskor och skjortblus. Hon bor själv i by och går ibland till jobbet i stan, 17 km. Men mest jobbar hon hemmifrån. I byn tittade vi på en svinuppfödning med en sugga och 6 välmående kultingar- efter ett års projekt. Satt med byagrupper och tittade på nybyggda blairtoaletter med liten vattentank för handtvätt på väggen, kollat frächa kökshyddor med väggfasta hyllor m kinesiska emaljfat. Dansat med damerna i hettan och pratat med en föräldralös flicka som försörjer 5 småsyskon på grönsaksodlong och försäljing. Hon såg inte ens ledsen ut, märkligt. Men hon ville gå mer i skola. Hon pratade jättebra engelska. Alla såg så glada ut när det stolt visade sin projekt, kökshyddan, jordnötskvarnen och förskolan. På hemväg sa Mr Masula att i den trakten hade man inte tolererat MDCare.
- Man dödade alltså oppositionella?
- Ja.
- Hur kommer det sej att folk dödar för åsikters skull?
- De har tolkat Mugabe som att MDC var en ny kolonialmakt. De har dödat precis som de gjorde under inbördeskriget.
Sedan kom vi till ny by och resans huvudmål; biblioteket i en byskola för 180 högstadie-gymnasieungdomar. I ett pytterum fanns dammiga slitna häften. Många var utlånade förståss men vi tyckte ändå att det såg klent ut för de 21000 SEK som går till varje bibliotek/år.

Där fick vi höra ungdomar i skolans sång och dansgrupp rabbla upp inlärda saker om AIDS prevention som gick ut på avhållsamhet innan äktenskapet och därefter trohet, punkt. Detta stillsamma rabblande kändes som Maos fraser i Kina. Förstår ungdomarna dess innebörd?

Kvällen: Njöt av solnedgångsljuset i trädgården och gjorde yoga. Köpte en jätteburk jordnötssmör som pysselmannen i huset gjort idag när alla andra var på utflykt.

Skulptörbesök och nostalgi

2009-10-20T13:12:00.000-07:00

For ut till Mabvuku österut. Där hade jag en grupp stonecarvers, en textilgrupp och en vykortsgrupp då. Jag fann John utanför sitt hus. Han är skulptör som fick alla sina skulpturer slängda i en hög, sprack, fick tre av sina 4 små hus rivna när man hade operation "städning" 2005. Detta område var just ett sånt farligt ställe. Med oppostition. Han är troende i Anglikanska kyrkan. De ber för alla marginaliserade, alltså även för vita farmare, sa pastorn som just kom förbi med ett stort leende. De är obstinata och hade gjort motstånd. Sa till polismästaren,
- Vi tänker gå in i vår stängda kyrka igen. Ni får slå oss, döda oss men vi tänker dokumentera allt väl. De bröt upp kyrkan medan massa poliser såg på,men gjorde inget. Detta hände Förra Året.
Vi gick igenom alla som jobbat däromkring och endast en var död. Vi filosoferade om att folk måtte ta hand om sej bättre där. Att just den kyrkan hade det goda med sej.
Nu exporterar John skulpturer igen, till USA. Han fick en kamara och ville gärna plåta.

Var o kollade på mitt gamla hus idag. Var omgjort till flådigt kontor nu, sterilt och trist. Men flädern jag satte hade blivit träd, avocadoträdet var borta, papayan borta och mest en hemskt prydlig rad buskar runt gräsmattan. På gårdplanen mercedesbilar. Uthyreshuset blivit förråd men tjänstefolket bor i Moses o Chiezas gamla rum.

Ett möte över en jos

2009-10-19T23:58:00.000-07:00

Jag ringer till Teresa Makwara för att fråga hur samtalet gick med de syende mödrarna om att fotografera. De hade frågor om det så vi bestämde träff nästa dag på National Gallery. Lite utförligare berättade jag om den minimala informationen svensk press ger om afrikanskt vardagsliv och särskilt kvinnors blev hon mer intresserad. Och att jag vill ha bilder från hantverkande mänskors liv. Nu hänger hon på och ringde genast upp en av dem. Hon är glad över att det är ett genderprojekt men säger:
- Wy don’t you make a documentary on us?
Jag påpekar att det är roligare att de själva plåtar och att en dokumentär har en annan budget.
Sen går jag runt i centrum och kollar in bekanta ställen. Stiliga postkontoret med röda detaljer har förfallit. Ministeriet jag jobbade på är inte kvar. Hantverksförsäljingen i lilla vackra parken inte heller, liksom biograferna. Där är stängt rätt o slätt. Allt är lite mer slitet men det är full av vararor i affärerna.
Jag tar minibuss hem och betalar med sedelbunten zimdollar som endast kan användas för transporter.

Kapsylkonstnären

2009-10-19T06:53:00.000-07:00

På morronen kom svensk kompis´ zimbabwiska “barn” och hämtade tjockt brev jag hade med mej. Mannen berättade om sin elektrikerfirma som förra året till slut inte kunde ta jobb.
- Priset jag gav ena dan var inget värt dagen fakturan skulle betalas. Att ta betalt i Usdollar var förbjudet. Nu har vi börjad jobba igen.
Nu är det Usdollar som betalmedel som gäller. Men det finns inga småpengar. I affärerna får man ett tillgodokvitto eller godis och kulspetspennnor för mellanskillnaden till en hel dollar.
Margret Majo som vi ska hälsa på i Highfield vill ha besök kl 13 så då passar jag på att besöka The National Gallery innan. Det är fullt av barnmålningar med prydliga skyltar vem som målat, titel, skola, kategori. De har tävlat med djurbilder. Insektsbilderna tycker jag är klart bäst. Där hänger också texter. En kille skriver lyriskt om att pappa som utbildat sej mycket och arbetar så hårt är hans förebild. Så ska han också göra.
Vi måste gå genom hela stan till Market place för att hitta rätt minibuss. Där är lite för stökigt för att kännas kul och för långt bort framförallt. I Highfild frågar vi oss fram. Inte känner jag igen mej så exakt fast jag körde dit ofta. Numren på husen ligger inte i ordning. Frågar en mormor som gör blå korgar. En av dessa mormödrar som tar hand om sina barnbarn.
Margret har verkstaden i samma rum som sist för 12 år sen. Lika rörigt som då fast hon är erkänd som en av Afrikas konstnärer. Hennes man som fick sparken från transportministeriet jobbar med henne. De har inga egna barn vilket var frustrerande för henne då. Nu har de fått många syskonbarn att ta hand om. Så kommer de loss Chiedza o Margeret och berättar om förra året, halvt skrattande påminner de varandra om hur det var; skitigt, ibland blåaktigt dricksvatten, avloppsledningar som sprungit läck överallt. Man kunde inte ha fönstren öppna i den hetaste dagen pga stanken. Hade man fått tag i en säck ris eller majsmjöl måste man ha den i sovrummet annars skulle den försvinna. Folk kokade löv. En viting som jag skulle inte kunna sitta ner som jag just gjorde utan att bli misstänkt som MDC sympatisör. Ingen satt längre än en halvtimme för att inte bli misstänkt. Man träffades i stan. Det fanns helt enkelt ingen mat i landet. Man måste åka utomlands för att få tag i nåt ätbart. På landet, i byn var det torka. Det gjorde båda dessa damer. Chiedza sydde kläder som hon sålde i Mocambique och köpte ris med sej hem. Margret sålde sina kapsylmålningar. Margret tar gärna en kamera och plåtar sin vardag. Chiedza hjälper till att förklara på shona. Hon fick en igår. De tycker det är kul.
Margret skjussar oss stolt till stan. Hon har nämligen tagit körkort efter mannens vädjanden.
- Vem ska köra mej till sjukhuset om jag blir sjuk?
Jag är fylld och bestört av alla berättelser om Förra Året. Fast jag pratar med Moses varje månad hade jag inte fattat.

2009-10-19T06:43:00.000-07:00

Starta projektet Det som gör mej glad - Det som gör mej ledsen. Jag vill hitta folk från mina gamla hantverksgrupper att sätta en engångskamera i handen på. Moses fru Chiedza har tid att följa med mej till förorterna. Hon vet var man fångar minibussarna åt olika håll. Det kostar 50c Usdollar. Men det finns inga valörer mindre än en dollar, hepp. Så bra att åka två. Till Glenview först, till dagiset med de handikappade barnen där mödrarna förr också broderade. Avdankad stämning. De får verksamheten att gå runt på 1,5 USD i veckan från varje förälder. Jag visar foton från förr. De skrattar när de ser en pojke på bild.
- Han sitter därinne, han är 18 nu.
Så visar vi honom fotot och tar en ny bild. Han ler.
Just då kommer transporten av majsmjöl från huvudorganisationen Zimbabwean Parents of Handicaped Children. Så får vi skjuts med dem till kontoret där vi sägs hitta de broderande mödrarna. Där är också avdankat. Men vi får lunch, hjälper till att slänga in nya säckar mjöl i bilen medan vi väntar på koordintören för de broderande mödrarna. Hon är en gammal kompis som broderade förr. Kul, kramar. Visar gamla kort, mycket skratt och får veta vilka som dött. Hon vill inte ha en kamera av mej.
- Nej, nej, det har jag inte tid med. Jag har mycket att göra här och snart ska jag ha examen i administration, säger denna driftiga dam.
- Hur mycket betalar du? Jag vill ha mycket pengar, säger hon garvande. Du, du hade det bra när du jobbade med oss. Vi fick slita hårt.

Landar i Harare

2009-10-19T06:06:00.000-07:00

Mellanlandning i Addis Abeba. Så vacker natur. Mycket frodiga åkrar i ojämna rutmönster. Mitt bland dessa resa sej plötsligt mjuka bergstoppar som någon högt däruppe fäst ett snöre i mattan av åkrar.
Herrar i långa kaftaner, kvinnor i stormönstrat och styva klutar på huvudet. AFRIKA. På nästa flyg kom jag att sitta brevid en zimbabwiska som jobbar på ambassaden i Sverige. Innan jag visste det hade jag försökt prata om läget i Zim och hon hade svarat kryptiskt och knapphändigt.
Jag landade mitt på dan på Harares nya flygplats, blev hämtad av Moses och Chiedza som vinkade glatt. Men min väska hade inte kommit med.
Harare är sej löjligt likt till utseendet. En och annan ny kåk bara. Harare gardens ungefär lika torr som vanligt. Men när jag frågade hur det var med bröllopsfotograferandet där blev svaret
- Förra året gifte sej inga. Det fanns ingen mat till kalasen, fanns inget tyg till klänningarna.
Jag ska få bo på Afrikagruppernas kontor i de norra förorterna. Där ligger numera gallerier, tjusiga cafeer och bra mataffärer. De har flyttat från stans centrum. I en stor villa i en stor trädgård med blommande jakaranda, ljuslila skyar. Med en caretaker och en trädgårdsmästare. Blev välkomnad av den lokala kordinatören och den förre svenska koordinatören på besök. Känns faktiskt som en slags hemmahörighet i min gamla organisation. Snacka lite shonaord med de anställda som blir så glada av det och jag tycker det är skitkul att använda de få meningarna jag kan.
Men första dagarna får jag bo hemma hos koordinatören som bor stort i herrgådsliknande hus i en gated community med urgulliga grindvakter.
På kvällen bjuder Chiedza och Moses på kyckling och sadza, inte hemma hos sej, utan i hennes systers lägenhet. Där är bättre plats.

Flyga till Harare

2009-10-19T05:54:00.000-07:00

Flyg till Harare. Första väntan på Landvetter var bland grå/svart klädda människor i affärsresa, reguljärt. Bytte plan på Arlanda. Väntan på Etiopean airlines bland folk från hela världen. Då glömde jag att jag fortfarande var i Sverige. Det började kännas kul att resa. Halvtomt plan. En plats bort satt fet herre som varit på klimatmöte i Köpenhamn. En chefredaktör från Tanzania som lärt sej mycket om framförallt vindsnurror. Det trodde han på för Afrikas del. Vid mellanlandningen i Rom klämde sej en ung man med tandställning ner mellan oss.
- Ja, speciella kläder afrikaner har, tänkte jag om hans stora pösiga skjorta i grovt tyg. Han kom från Nigeria så vi pratade om nigerianske författare. Nån bok hade vi båda läst. Så reste han sej och jag såg det tjocka repet med knutar runt hans midja. En tvättäkta munk alltså, som hade studerat filosofi i Rom.
På flygplatsen hemma hade två kvinnor stuckit av från det uppsträckta och de var på samma plan. Från RonnebyHögskola skulle de till Kigali i Rwanda med ett ITprojekt bland konsthantverkande kvinnor; plåta, filma och banda. Ganska likt mitt eget projekt alltså. Jättekul.

2009-10-11T14:53:00.000-07:00

Så hisnande detta...att efter 12 år försöka hitta gamla jobbarkompisar i Zimbabwe. Nu har jag gått igenom massa dammiga fotobuntar och plockat ut bilder på människor från olika konsthantverksgrupper i Harares förorter. Inte kommer jag ihåg vad alla heter, bara i vilken förort de arbetade. Nu ska jag gå till de förortscentran, kommunala hallar med socialarbetare där vi jobbade och höra om någon känner till dem. Finns centren kvar?

Moses, som jag hade anställd som allt i allo ska hämta mej på flygplatsen. Att se hans barn som nu blivit stora...märkligt. Till deras skolavgifter har jag samlat ihop pengar i 10 år.

I morgon kl 18 susar jag iväg med etiopean airlines!

INTERNETTCAFE

2009-01-21T06:55:00.000-08:00

Nu maste man skriva in sitt passnr och cafeet tar passkopia for att fa mejla har i Delhi pga blasten i Bombay!! Jag ser manga militarer pa gatorna. De vantar nya dad den 26 jan, nationaldag m parader.
Annars har det varit en speciell upplevelse att sitta pa internettcafeer. Cafeeagarna ar namligen valdigt alerta och kan hjalpa kunderna med allehanda saker. For oss tar de in foton fr kameran och forminsker bilderna vi vill lagga in i bloggen och for andra laser de mottagna e-brev och skriver det svar som kunden ber om. Flera karleksbrev har jag lyssnat pa och forundrat mej over hur oppet folk visar sina liv. Inte en en krusning pa munnen hos cafeeagaren nar han lyssnar och skriver.

HEMRESA
Jo nu skulle man vilja ga o dra lite o bara njuta av framgangen, teckna lite. Sa svart att halla kvar stamningarna nar man kommer hem. Det blev ett stort aventyr. Hur ska jag klara mej utan en skock beundrare varje morron nar jag ater frukost pa takterassen? Inte hora barn och killingskrik, trum- eller flojtspel om morronen. Utan alla anrop fran affarsinnehavarna om att faa mitt sallskap pa en testund? Inte maste jag ga ut pa Kabelgatan med ett fat mat till kon som kommer hemlullande pa kvallen. Inte heller ta ut min lilla stol till kon och skaffa dagens mjolk och smor.

Snart slut

2009-01-18T09:14:00.000-08:00

Motet med tjejgruppen i byn efter utstallningen var ljuvlig. Plotsligt var de forsynta flickorna glada och pratsamma. Jag sag ngn ta den broschyr vi gjort pa engelska o hindi, lasa och stolt visa upp for kamraterna. Den hade rakat komma med och jag forstod det hisnande i beviset pa att DE gjort utstallning och att de kunde lasa den, som inte deras mammor kan. Jag hade givit dem en ny teckningsuppgift pa temat hur ser det ut i skolan och vad leker ni pa rasterna eller hemma. Medan teckningarna strommade in forsokte Elsa halla mote med kvinnorna. Rosten lat latt desperat for det anlande nya intresserade kvinnor som skulle prata daligt om de inte fick vara med i broderiklubben. Else gav aven hon en teckningsuppgift som det alls inte gick att prata om. Ha bildgenomgang med 25 kvinnor som inte gatt i skolan och lart sej att det ar lattare om en i taget pratar funkar bara inte. Sjalv bollade jag med tjejerna, hoppade kraka och annat skoj trams som de antligen hangde med pa. Sen pratade vi om teckningarna som vi tejpat upp pa en hyddorr. Denna gang med en av pojkarna fran hotellet som tolk eftersom vara sosialarbetarkompisar plotsligen blivit kallade till en annan stad. Han visade sej kanna folk sen tidigare och vara yngre an de flesta kvinnorna sa att de inte behover besloja sej for honom. Han var kanonbra tolk.
Se aven Elsas berattelse om UTSTALLNINGEN

Arrangerat aktenskap

2009-01-06T07:20:00.000-08:00

Socialarbetarkompisen, 32 arig kvinna, var pa annan plats och idkade valarbete i november nar vi skulle traffat henne. Hon hade dar traffat pa en trevlig ung man som hon tyckte kunde passa hennes syster. Hon fragade vilken kast han tillhor och det vara samma som hennes. Hon fragade om han var gift. Det var han inte men ville bli. Sa kontakt togs mellan slakterna och den 3dje jan kom hans slakt till hennes for att titta pa flickan. Slakterna sags i templet och de unga tu fick 10 min att forhora sej om varandra. Da gick kompisen in och fick jakande svar fran bada att de ville gifta sej med varandra. Sen festades det och byttes ringar.
Nu har hon en syster till som maste giftas bort - sen kan hon sjalv skilja sej.

GOTT NYTT AR

2009-01-01T03:29:00.000-08:00

Nyarsdag flog jag drake med barnen runt hotellet

NYARSFEST

Nyarsfest pa landet i ekobyn Manupia.

Sex turister betalade barbeque, 4 musiker, jeeptur dit, sovande i hyddor. Ett litet fyrverkeri som smallde av kl 11 utan forvarning ingick ocksa. Ganska otroligt. Elsa och jag red kamel en timme dit fran ruinbyn Kuldera. Fantastisk mat, dans i sanden till musikernas ofortrottliga sangberattelser som traderats i 100-tals ar. Om otrogen prins, om hur man gor sprit....... Kocken som syns uppflugen pa ugnen med pannlampa fr Claes Olsson drack ur kopespriten och fick skickas hem. Men maten var fardigt innan. Det var hemmahotellet som ordnade. Tyvarr var inte hela personalstyrkan som borjar kannas som familj dar. De servade hotellet.

STADEN med sin borgmur och rikemanspalats sk Haweli

Tjejernas broderier pa temat leksak blev mycket mer. Alvarsamt och nyfiket lyssnar de och broderar.

Nu har en grupp kvinnor fran byn borjat ta sej till kontoret i stan, ca 2 km bort, for traning ostorda av barnen i byn. Sen ar det meningen att de ska formedla kunskaperna hemma i byn.Ta med sej garn och nya tyger med figurer att brodera.

En ljudbetraktelse

2008-12-23T04:54:00.000-08:00

Vid 6-tiden borjar personalen gasta, smaprata, hugga ved, pumpa vatten fran nedre cisternen till ovre och dra stolar over golv. Veden behovs for att koka varmvatten. Manniskors normala tonlage skulle vi kalla ilsket. Da stoppar jag i oronpropparna och somnar om. Vid finvader kvittrar faglarna vid uppstigandet till takterrassen for en kylig morronstund. Nagon trummar lite, en annan provar kastanjetterna. Langs den 1/2 timmes vandringen till jobbet genom stan tjoar ungarna hallo, ber uppfordrande om en rupie, skolpenna och choklad. Uppenbarligen har turister givit dem det. Handlarna som ar manga, sager excuse me lika uppfordrande och "have a look in my sopp". Alltmedan motorcyklister i strid strom genom granderna som ar trangre an Gamla Stans, tutar for att meddela sin ankomst och fa folk och kor att flytta pa sej. Det ar av motorcyklarnas antal att doma en valmaende stad. Hundars skallande och valpar som skriker som stuckna grisar nar de trakaseras okar ljudnivan. Korna later forhallndevis lite. Ett och annat raamande. Pa kvallen tillbaka pa hotellet spelas musik for det ligger ju pa musikernas berg. I borjan var vi overfortjusta, nu kan vi latarna. Pa natten grater smabarnen i hyddan brevid. Annars ar detta en tyst period- just inga brollopsfester som spelar senaste slagdangorna fran hogtalare pa taket i 14 dagar runt brollopet. Mer forsynta religiosa sanger hors.
Tagets anlandande till stan tutas 4 ggr/dag. I ostra stadsdelen hors minaretutroparen.
Ovan daer visar flygvapnet musklerna i sina flygmaskiner minst 3 ggr/dag.
Och inte en enda sliten jullaat har vi hort, som ni har gjort hemma i affarerna.
GOD JUL

Regn och kyla

2008-12-20T04:00:00.000-08:00

Borgen i graadis.

Hos antiksamlaren, en lagom kvallstur i vinterdott samhalle.

Den andra gruppen vi bestamde att inte jobba med. Efter fragan Hur manga ggr maste ni hamta vatten/dag.

-10 ggr/dag sa de.

- oj,oj,oj sa vi och berattade hur vi bar vatten forr i Sverige men nu har kranar.

- Det har ju vi ocksaa.

Varje familj har kran for kopevattnet som kommer med traktor och fyller deras tankar.

Elsa och counterpart Kolvinder broderar och gor "blueprint"

Det kunde man val inte tanka, regn manga dar i rad, aska och kallt som svensk dalig sommar.

Gar dessutom strommen kan man just inget gora. Rummen ar byggda med mkt smaa fonster for att halla varmen ute och restaurangerna ar alla mer eller mindre utomhus. Elsa knaapar paa med pannlampan, sjalv hade jag till i gar en bra glodlampa.

Vi vandrar en halvtimme till kontoret med socialarbetarna varje morron. Nu ar gatorna ratt sorjiga av komockor och annat skrap. Idag hade vi bestamt att kvinnorna i byn vi till slut bestamt oss foratt jobba med skulle komma till kontoret kl 12. Kl 13 hade ingen kommit, kl 14 ringde de och sa att de vantat pa oss i byn, hoppats att vi skulle komma, vore ju lattare. Vi hade trott att i basta fall kommer det val 8 pers, men nar de val kom var de 32. I det 12 kvm stora rummet hade vi hoppats ha en lugn och koncentred undervisningsstund! De klamde in sej. Nu har en broderiklubb bildats.

Kvinnorna pa vag hem efter motet.

Kocken och jag.

Bildkavalkad

2008-12-18T03:49:00.000-08:00

Tjejgrupp i byn

Byggnadsarbetare

Vitloksaffar

Bilar har alldeles for lite tofsar i Sverige

Vanligt hus i Jaisalmer

Staden, vinter och arbete

2008-12-13T05:04:00.000-08:00

Vi bor i en stor lantgard. Kor i massor forstass, vildhundar som skaller om natterna, moss, grisar som exporteras till Punjab, en o annan tupp. Men det kallas stad. Stad med 60 000 invanare. Med minst 6000 affarer. Avloppen gar i prydliga diken vid gatsidan. Vintern har kommit. Filtarnas och sjalarnas tid. Killarna pa vart hotell som sover pa balkongen gar insvepta i sina filtar en bit in pa f.m. Pa dagarna ar det som svensk sommar. Men kvallar o natter ar kalla. Nu exponeras quiltade tacken i alla affarer. De statliga Kadhishopparna saljer broderade yllesjalar till de valbestallda. Lampligtvis har de 30% rea nu. Sa den kostar ca 120 kr. De statliga affarerna ar stora lokaler. Annars gar det utmarkt att driva skradderiverksamhet, stationary eller kafe pa 2 kvm. Mindre finnes.

Med arbetet gar det upp och ner. I en grupp dar Elsa varit forr fortsatter kvinnorna som forra gangen, men med viss ringrostighet att brodera kvinnor som bar vatten. Jag har startat en ungdomsgrupp som fick i uppgift att teckna en leksak och kom tillbaka med hela berattelser fran gardsplanen. I morron far vi se hur de broderat dessa bilder. Att samla och tala med en grupp i byn ar inte helt latt. Resten av byn ar ju nyfiken och tranger sej in och gastar kommentarer. En by har vi skippat. De var inte forberedda och vill endast brodera om det ger saker inkomst. Byn ar sa vacker att vi ville vara dar men ...... Behaallningen blev en forevisning av byhchefens virande av turbanen nar jag bad om att fa fotografera honom.

Se ocksa Elsas waterindesert.blogspot.com

Vardagsliv i Jaisalmer

2008-12-05T03:31:00.000-08:00

Musiker spelar pa vart hotell. De bor brevid. Som grupp kom de hit fr Pakistan vid kriget 1971. "Battre att vara muslim light har an i Pakistan".

Nu har vi varit i Jaisalmer en vecka och vantat pa socialarbetarna som vi ska jobba med och vantat pa att fa de rum vi bestallt. Rummen har vi fatt pa Artist Hotell dar Gunn och jag bodde for 2 ar sen. Det ligger paa berget dar musikerna bor. Pa kvallarna spelas konserter pa takterassen. En osterrikare ager stallet tillsammans med lokal musiker. Manga i personalen ar musiker eller foraldrarlosa pojkar. Det blir ett traningstalle for engelskkunskaper och turism. Berget som forra gangen mest hade hyddor har halften bytts ut mot rejala stenhus. Den lokale delagaren bor i hydda med hela sin storfamilj alldeles brevid. De ar sa manga att inte alla kan sova inne. Men detta ar ju i oknen sa regnet faller inte ofta.

Socialarbetarna kanske dyker upp i morgon. Under tiden tecknar och malar vi fran annan takterass med mycket god sikt over andra manniskors vardagsliv. Som ett utomhuskok for indisk fastfood dar kossorna slickar varenda rest eller grannfamiljen som haller pa att rigga for brollop sen en vecka. Hogtalare vralar musik under tiden som manga slaktingar monterar lysande bilder och skyltar, spanner girlanger och kristallkronor over gatan. Mat har borjat lagas over gaslagor i 1,5 m stora wokgrytor.

Cafeeinnehavaren kliver upp paa kylen for att moblera om i altaret. Sen svanger han en fruktamulett i alla skap ock kylar.

Folk ar mycket bedrovade av terrorn eftersom turiststrommen avtar till landet. Flygvapnet flyger for fullt varje dag for att demonstrera kraft mot Pakistan och som roestfiske i valtider.
Mentalt ar Sverige med adventar valdigt langt borta.

"Radhuslangan" som vi tittar pa fran terassen. Nar svarmor kommer ut pa verandan maste den unga kvinnan dra sjalen for ansiktet. Malningen pa vaggen betyder att man haft brollop i huset.

Resan till Jaisalmer

2008-12-03T06:16:00.000-08:00

I Delhi besokte vi ett Gandhi institut dar Elsa bestamt mote med en vattenexpert. Han hade tackt baksidan av en hylla saa har.

9-nde dagen paa resa, sager kameran att det ar. Kameran ar ny.

En natt var jag i Delhi. Vi betalade hotellet och fick morrontidningens ruggiga bilder av terrorattentatet i ansiktet. Det var inte kul. Vi satte os paa taget och trodde att det var over. Nu laser vi i The Times of India att det holl pa lange och ser noggranna beskrivningar fran polisman som legat gomda under doda kollegor i kidnappad polisbil.

Vaar 18 timmars tagresa borjade med ett Hare Krishnamote i var kupe. En mycket malmedveten man spande upp en flagga pa fonstret sa folk visste att det pagick. 12 personer paa 6 platser. Ledaren hade med sej sma sangbocker i en tygpase som delades ut. De sjong mycket kraftfullt i 2 timmar. Dessa statens tjansteman paa vag hem fran jobbet.

Sedan fick vi tag i liggplatser som vi betalat for. Det ar vinter och utan uppvarmning var jag glad over medhavda vinterjackan. Indier har med sej lamplig nattutrustning ofta i sarskild vaska. De flesta har beiga filtar utom vaar granne, den godmodige som kunde vrida sina ben och kropp i forunderliga vinklar, hade ett rod/vitrutig overkast med liten volang runt kanten.